En dag i taget

Just nu så försöker jag leva med tanken en dag i taget.
Det är ingen idé att oroa sig för saker längre fram, jag har nog med ångest redan.
Det är verkligen inte lätt att mota undan massa tankar men det går ändå helt okej.
Ibland blir det melt down men med hjälp av vänner, familj, kurator och lite medicin så går det bra.
Man har ju verkligen sett vilka ens riktiga vänner är och vilka som verkligen bryr sig.
Men jag vill skicka ett stort tack till alla som ställt upp. Tänker inte nämna några namn då jag inte vill råka glömma någon men ni vet vilka ni är och ett stort tack till er ❤

Jag kämpar på med Ginzas rehab. Även där är det bara å ta en dag i taget. Vill inte bygga upp falska förhoppningar utan vill se det realistiskt. På ett sätt vill jag träffa ortopeden NU eftersom ovissheten är hemsk samtidigt som jag vet att jag kan behöva fatta ett mkt jobbigt beslut när jag träffar honom.
Men jag fortsätter hålla tummarna för att rimadylen och rehaben funkar.