2 veckor av smärta, tårar och en enorm saknad.
Aldrig mer kommer jag få pussa på hennes söta tryne eller skratta åt hennes tokigheter. Aldrig mer kommer jag få pilla i hennes päls eller klia henne på magen (som hon alltid ville att man skulle göra).
Ginza och jag föll för varandra första gången jag träffade henne vid 4 veckors ålder. Alla valparna var tingade och jag var bara där för att hälsa på hos familjen Thern <3
Men oj vad hon rusade in i mitt hjärta och jag kommer ihåg att jag grät på tågresan hem för jag visste att den lilla röda tiken (rött halsband) inte skulle få bo hos mig.
Maria bjöd in mig för att hälsa på en gång till innan valparna flyttade men jag klarade inte av det.
Dagen efter att alla valparna levererats till sina nya ägare får jag ett sms jag aldrig kommer glömma "Ginza är tillbaka"
Det var det enda som stod och jag stod som paralyserad. Hur fan skulle jag göra nu? Jag skulle ju inte ha en till hund för tillfället men det var ju Ginza!!
Efter en kort funderare så fick hjärtat säga sitt - Det klart jag ska ta henne!!!
Så under den kvällen drog jag i alla trådar och fixade valpledigt från jobbet under några veckor och fick "godkänt" från Eva att jag fick köpa henne.
Lyckan var total!!!
Ginza och jag hade sen ett mkt tight band till varandra, mer än jag har haft till ngn annan av mina hundar. Det var verkligen hon och jag <3
Vi fick ett kort men aktivt liv tillsammans och vi lärde oss av varandra.
Beskedet om hennes ryggskada fick jag när hon var ca 2,5 år gammal.
Med hjälp av laserbehandlingar fick jag henne smärtfri och vi började leva igen.
Under resten av hennes liv kollade jag till ryggen lite då och då med laser, massage mm.
Märkte också en klar förbättring när jag började ge henne grönläppad mussla.
Så livet fortsatte och vi körde på med vissa restriktioner.
Sen nu under hösten 2012 fick vi en kraftig dipp ute på tävlingsbanan och jag började fundera på ryggen igen.
Började med lite laser och fick viss effekt men ingen som höll i sig.
Så i december började månader av smärtstillande och all möjlig rehab.
Det gick lite upp och ner men aldrig så att jag kände att hon blev smärtfri.
Så kom då den dagen som skulle till och bli hennes sista.
Vi skulle då träffa en ortoped som skulle kolla igenom henne och se om det fanns nått annat vi kunde göra.
Jag hade bestämt mig för att ta bort henne där och då om jag inte fick några bra nyheter.
Ortopeden känner, klämmer, bänder och böjer. Ginza skriker och mitt beslut börjar kännas verkligt.
Tyvärr slutar inte historien där utan det blir några timmar i förtvivlan och avslutas med sorg, lättnad och besvikelse.
Hur som helst så får jag ett val av ortopeden, jag kan ge henne Cartrophen som är nått annat typ av smärtstillande som ges med sprutor.
Då skulle man börja med en startdos med en spruta i veckan i fyra veckor för att sen ges var 3-6 månad om allt funkade som det ska. Problemet var att det var inte säkert att det ens skulle funka och inte hur länge det i sånna fall skulle gå.
Efter mycket om och men bestämde jag mig för att låta henne gå.
Att välja sprutorna skulle vara så egoistiskt av mig när det inte finns några garantier för om de skulle funka och det var uppenbart att Ginza har riktigt ont.
Det kändes inte rätt mot henne att låta henne fortsätta.
Jag vet att jag valde rätt beslut men det gör inte smärtan mindre.
Jag är så glad över de åren vi fick tillsammans och önskar så klart att vi skulle fått ha flera år kvar.
Nu är hon åtminstone smärtfri och hon har sällskap av Benny <3
<3 Jag älskar dig, nu och för alltid <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar